Och en kvart efter att jag publicerat förra inlägget om att jag står på torra land, översköljs jag av den största sorgvågen på ett år. Jag vill sparka. Hårt. Men fortsätter ändå. Äter middag, gör mig i ordning för danskursen. Och ändå. Står inte ut med att veta att inom honom så har framtiden just rämnat. Inte på ett livsfarligt sätt. Men på ett sätt så att framtidshoppet måste bygga på något annat. Och just att hitta det där "något annat" är liksom inte så lätt just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar