Ärligheten

Folk frågar ibland, det hör ju liksom till vår mänskliga natur att vara nyfikna. Och jag svarar, det hör liksom till min natur att försöka vara ärlig. De frågar alltid var min bror bor och det är lätt att svara på. Ibland är jag tillräckligt snabb och hinner ställa en fråga tillbaka om deras syskon. Ibland är jag för långsam. Då kommer den där frågan. Vad gör din bror då? Varje gång det ögonblicket kommer tvekar jag alltid inför vad jag ska säga. Jag ser personen i ögonen, eller nej det gör jag inte, jag viker undan blicken. Tar några sekunder för att avgöra om personen kommer kunna hantera svaret på ett bra sätt. Men i slutändan spelar det igen roll vad jag kommer fram till. Jag svarar ändå samma sak. Att han inte gör så mycket. Att han är sjukskriven. Att han är skadad.

Millisekunden av tystnad.

Nästa fråga: hur blev han skadad? Och jag rabblar den invanda kortversionen. Vet precis vad jag ska betona och var jag ska lägga konstpausen för att få bästa effekt.

Den långa tystnaden efteråt.



Jag vet det ju egentligen. Jag vet att ingen vet vad de ska säga. Ingen vet hur de ska visa medkänsla. Ingen vet hur de ska bete sig för att de aldrig får öva på det. Ingen vet, eftersom alla andra med sorg håller käft.

Så jag räddar situationen. Som vanligt. Säger att sånt är ju tyvärr livet och att det inte är så mycket att göra åt. Och så ler jag. Som jag hatar det där leendet. Det ligger tydligen också i min natur. Att le. Hela tiden.

Jag tar tar tillbaka det där om att vara ärlig.

Samvetslistan #1 Avståndet

Vi. Jag och min bror alltså. Vi bor så långt ifrån varandra. På var sin sida av landet. Ibland känns det som vi är på var sin sida av livet. Jag, bland vänner och äventyr. Han, ensam med sin ipad. Och jag önskar att jag kunde dela med mig av roligheterna och ta några månader av hans horisontella läge. Bara han får leva igen. Bara han får springa de där sju kilometrarna igen. Bara han får träffa kompisarna i den andra staden igen. Bara han slipper vara där han är nu. I en kropp som inte tillåter honom att laga sin egen mat. I en by där inga unga människor känner honom. I en känslomässig tystnad.

Vi. Jag och min bror alltså. Vi bor så långt ifrån varandra. Och jag tänker att om vi varit närmare så hade det varit lättare. För oss båda.

Han. Min bror alltså. Han bor där han bor. Han kan inte flytta sig.

Jag. Jag alltså. Jag kan flytta på mig. Men ändå gör jag det inte.

Sorgen och lyckan. Lyckan och sorgen.

Natt efter natt googlar jag. Letar efter ord som kan beskriva det jag känner. Letar efter människor som varit och är i samma sits. Letar efter platser att skrika ut frustrationen. Letar efter någon som lyssnar och förstår. Letar. Googlar. Natt efter natt. Men hittar aldrig svaret. Hittar aldrig orden. Hittar aldrig människorna. Hittar aldrig platserna. Var är ni? Var finns alla som har syskon med skador och funktionshinder? Varför känner jag mig så ensam?

Frågorna blir aldrig besvarade. Så jag väljer att skriva själv.

Det här är bloggen om lyckan att ha en bror. Bloggen om sorgen att ha en bror som är allvarligt skadad. Välkommen vem du än är. Säg gärna hej om du vill. Smit gärna iväg utan spår om du vill. Gråt gärna med mig om du vill. Dela gärna din sorg med mig om du vill. Var den du är, så ska jag försöka att också vara det.

Frid.