Lite som du och jag

Ute finns det en himlakropp som inte är hel
men inte heller trasig
bara skymd av världens skugga

lite som du och jag

vi skymmer varandra
mer eller mindre
beroende på vart vi står
i förhållande till den största

till ljuset

Vägvisaren

Följ ditt hjärta
sa alla till henne

som om hjärtat
kunde promenera
och visa vägen

det sitter för fan fast i kroppen
ville hon skrika

det gjorde hon aldrig




istället nickade hon
och höll med
det var nog det bästa

- att följa det enda organ
som aldrig vågar stanna
i rädsla för att dö

det var nog det bästa

ändå

Säg skriv och jag skriver

Det var länge sedan nu. Fyra månader sedan vi såg varandra i ögonen. Jag och min bror alltså. Men nu när vi gör det, ler vi båda. Och jag frågar den där frågan som jag så länge tänkt på. Får jag kämpa för dig? Får jag dra in medierna i ditt liv? Får jag hoppas på ett bättre samhälle för dig? Och jag tror att han blir glad. Att han förstår att jag älskar honom. Men han tackar nej, säger att det inte är någon idé och att man aldrig vet hur saker och ting vinklas. Och jag förstår honom. Samtidigt inte. Men nu vet han i alla fall att han inte kämpar själv.