Vi. Jag och min bror alltså. Vi bor så långt ifrån varandra. På var sin sida av landet. Ibland känns det som vi är på var sin sida av livet. Jag, bland vänner och äventyr. Han, ensam med sin ipad. Och jag önskar att jag kunde dela med mig av roligheterna och ta några månader av hans horisontella läge. Bara han får leva igen. Bara han får springa de där sju kilometrarna igen. Bara han får träffa kompisarna i den andra staden igen. Bara han slipper vara där han är nu. I en kropp som inte tillåter honom att laga sin egen mat. I en by där inga unga människor känner honom. I en känslomässig tystnad.
Vi. Jag och min bror alltså. Vi bor så långt ifrån varandra. Och jag tänker att om vi varit närmare så hade det varit lättare. För oss båda.
Han. Min bror alltså. Han bor där han bor. Han kan inte flytta sig.
Jag. Jag alltså. Jag kan flytta på mig. Men ändå gör jag det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar