Den första tacksamheten

Och så kom den där tanken. Tanken som fick mig att ana att jag kanske hela tiden hade betraktat allt från fel sida. Antalet gånger som jag velat sparka på Gud för att han inte gör min bror bra igen - de är fler än jag vill erkänna. Men nu, just i denna stund, tänker jag att jag är tacksam. För han lever ju faktiskt. Min bror lever. Och han kan fortfarande skratta. Han kunde lika gärna inte ha gjort det. Levt. Skrattat. Så nu, just i denna stund, är jag tacksam.

Säg skriv och jag skriver

Det var länge sedan nu. Fyra månader sedan vi såg varandra i ögonen. Jag och min bror alltså. Men nu när vi gör det, ler vi båda. Och jag frågar den där frågan som jag så länge tänkt på. Får jag kämpa för dig? Får jag dra in medierna i ditt liv? Får jag hoppas på ett bättre samhälle för dig? Och jag tror att han blir glad. Att han förstår att jag älskar honom. Men han tackar nej, säger att det inte är någon idé och att man aldrig vet hur saker och ting vinklas. Och jag förstår honom. Samtidigt inte. Men nu vet han i alla fall att han inte kämpar själv.

Hej. Hur mår du.

Han ringde igår. Värmen som spred sig i kroppen, när han undrade hur jag mådde. Lugnet i rösten hans, men frågorna avslöjade hans oro. Lillasystern mår inte heller särskilt bra nu. Och om vi hade bott närmare varandra hade vi kunnat vara sjuka tillsammans. Nu fick vi nöja oss med att dela telefontid en kvart. Det var lycka.

Tänk lite till, så kommer du på svaret

Min storebror. Det var han som lärde mig att älska matematik. Jag minns hur vi brukade sitta i soffan i vardagsrummet. Jag fick låna hans röda bläckpenna och skriva uträkningarna på helvitt papper. Rutat papper var bara för barn. Han var ju stor.

Vi var det perfekta exemplet på Vygotskijs proximala utvecklingszon. För han utmanade mig. Och han visste att jag skulle klara av det, bara jag fick rätt hjälp. Belöningen var hans leende. Hans stolthet över sin lillasyster. Hans närhet.

Jag blev bäst i klassen på matematik.