3 juni 2014

Den första tacksamheten

Och så kom den där tanken. Tanken som fick mig att ana att jag kanske hela tiden hade betraktat allt från fel sida. Antalet gånger som jag velat sparka på Gud för att han inte gör min bror bra igen - de är fler än jag vill erkänna. Men nu, just i denna stund, tänker jag att jag är tacksam. För han lever ju faktiskt. Min bror lever. Och han kan fortfarande skratta. Han kunde lika gärna inte ha gjort det. Levt. Skrattat. Så nu, just i denna stund, är jag tacksam.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar