Lugnet kommer nog en annan dag

Och att säga; det är lite mycket nu. Det skulle inte klassificeras som en överdrift. Sommarjobbssökande, skrivarlinjeansökningar, hemtenteskrivningar, kamrattrösterier, kroppbesvärligheter och ingensolisiktetrötthet.

Och jag förstår att jag utstrålar världens opepp på livet här på bloggen. Men jag lovar. Skulle ni träffa mig i verkligheten skulle jag le. Jag skulle le med ögonen. Dock vet jag inte om det är bra eller dåligt.

Låt bli eller var stolt

så var det de där liven igen
som kunde vara oändligt olika
och samtidigt befinna sig under samma regn

hon frågade sig
om det skulle klassas som en dygd
att anpassa sig
eller om det var ett ypperligt tillfälle
att utveckla rakrygghet

svaret berodde på vem som förstod
och hon valde att inte låta alla
uttrycka sin åsikt

Tsunamisorgen har ebbat ut

Det är ju tur att saker kan vara annorlunda. Att det faktiskt inte alltid är som man tror vi första anblicken. Tsunamisorgen, återgår nu till vardagligt skvalp, för framtidshoppet återuppstod. Tack och lov.

Samvetslistan #6 Gråten och sorgen

Ambivalensen. Dubbelheten. "Vad-du-än-gör-så-blir-det-fel"-sitsen. Att få dåligt samvete av att vara glad. Att få dåligt samvete av att vara ledsen. Antingen "glömmer" jag min bror i de leende stunderna. Eller så uppskattar jag inte det livet som jag fått turen att leva när tårarna håller mig sällskap. Aldrig blir det bra. Och tillslut hamnar jag i mitten. På likgiltighetens gräsmatta. Stråna är varken gröna eller vissnade. De bara är. Och knappt det.

Allt eller inget kan ha förändrats på sju veckor

Bokade biljetter igår. Till påsk ska hela familjen träffas. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att haren lägger lite lycka i äggen det här året.