Ärligheten

Folk frågar ibland, det hör ju liksom till vår mänskliga natur att vara nyfikna. Och jag svarar, det hör liksom till min natur att försöka vara ärlig. De frågar alltid var min bror bor och det är lätt att svara på. Ibland är jag tillräckligt snabb och hinner ställa en fråga tillbaka om deras syskon. Ibland är jag för långsam. Då kommer den där frågan. Vad gör din bror då? Varje gång det ögonblicket kommer tvekar jag alltid inför vad jag ska säga. Jag ser personen i ögonen, eller nej det gör jag inte, jag viker undan blicken. Tar några sekunder för att avgöra om personen kommer kunna hantera svaret på ett bra sätt. Men i slutändan spelar det igen roll vad jag kommer fram till. Jag svarar ändå samma sak. Att han inte gör så mycket. Att han är sjukskriven. Att han är skadad.

Millisekunden av tystnad.

Nästa fråga: hur blev han skadad? Och jag rabblar den invanda kortversionen. Vet precis vad jag ska betona och var jag ska lägga konstpausen för att få bästa effekt.

Den långa tystnaden efteråt.



Jag vet det ju egentligen. Jag vet att ingen vet vad de ska säga. Ingen vet hur de ska visa medkänsla. Ingen vet hur de ska bete sig för att de aldrig får öva på det. Ingen vet, eftersom alla andra med sorg håller käft.

Så jag räddar situationen. Som vanligt. Säger att sånt är ju tyvärr livet och att det inte är så mycket att göra åt. Och så ler jag. Som jag hatar det där leendet. Det ligger tydligen också i min natur. Att le. Hela tiden.

Jag tar tar tillbaka det där om att vara ärlig.