Ovissheten

Det var femte gången på en månad som jag gick in genom vårdcentralens dörrar. Tredje gången jag träffade en läkare. Andra gången jag träffade den här läkaren. Första gången som provsvaren inte bara var normala. Till skillnad från förra gången. På ett sätt var det skönt, att de här snart fem veckorna av smärta och oro fick stöd av siffror. Siffror som sa att jag var på gränsen till reumatism och en ovanligt hög sänka som kan förklara tröttheten. Ändå. Frustrationen över att inte veta något mer än jag visste tidigare. Det vill säga ingenting. Varför svullnar lymfkörtlarna upp nu, så långt efter virusinfektionen? Varför är de inte ömma? Dock var de vita blodkropparna i balans den här gången, så det lär ju inte vara cancer. Det måste ju ändå vara positivt. Ändå. Energin som rann ur mig när jag kom hem efter läkarbesöket. Skulle egentligen göra så mycket. Orkade bara sova. Och sedan klaga här.