Han kom förbi lite så där spontant. Han, min barndomsvän. Han som var den första kille som jag faktiskt umgicks med. Han som jag aldrig varit kär i. Han som jag stannade med vid busshållsplatsen i en timme och bara pratade, trots att det var minus tjugofem grader. Han som en dag för några år sedan kom och hämtade mig med bilen. Körde till hembygdsgården och hann knapp parkera innan gråten kom. Han bara grät och grät. Och jag fick krama och trösta. Han. Han kom förbi lite så där spontant igår. Och jag blev så glad, för hans kramar är varmare än någon annans och jag kände mig trygg. Frågan kom. Hur är det med din bror? Jag kände mig trygg. Faktiskt. Så jag berättade. Och berättade. Han satt i soffan och jag på vardagsrumsmattan. Och jag berättade. Han lyssnade. Jag torkade tårarna, visste inte hur jag skulle göra för att sluta prata, så jag fortsatte tills det inte fanns fler ord att ta av.
Tystnaden.
Jag vet vad jag hade hoppats på. En hand som höll min. En kram. Ord som sa; jag förstår. Ord som tog emot mina. Men jag fick den vanliga tystnaden. Ingen hand, ingen kram, inga ord. Bara tystnad.
Sedan visade han sin nya iphone. Jag log. Jag log allt jag kunde för att dölja tomheten. Han log tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar