Kanske är det för att han faktiskt inte ser skadad ut. Kanske är det för att jag tänker att han klarar av det själv. Kanske är det för att jag lat. Kanske. Kanske är det därför som jag inte kämpar för honom. Inte ringer och frågar sjukhuset varför de inte kan låta honom prova den där medicinen. Den där medicin som kanske, men bara kanske, skulle kunna hjälpa honom att i alla fall leva normalt i några timmar per dag. Men jag vet ju svaret. Den är för dyr. Och om den, mot förmodan, faktiskt skulle hjälpa min bror så skulle landstinget vara tvunget att fortsätta betala ut medicinen. Men det har de inte råd med. Så därför får bror min inte ens testa den. Och inte heller får han betala för medicinen själv. För så går sjukvården inte till i Sverige. Sjukvård ska inte bara vara till för de rika. Men tydligen inte heller för de skadade.
Jag tänker då och då att jag borde ta tag i det. Ringa någon. Skriva till någon. Sjukhuset. Uppdrag granskning. En politiker. Vad som helst. Bara göra något. För då kan jag i alla fall säga att jag försökt hjälpa honom. Det kan jag inte nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar