Samvetslistan #4 Bloggen

Provsvaren. Mina provsvar säger ingenting. Men ledvärken är borta och jag börjar kunna leva som vanligt. Går i allt snabbare takt. Äter frukost stående igen. Ändå missar jag bussen och jag väljer att stanna hemma istället. Byter planen om att kanske få träffa han den där som ler och är snygg, mot att ligga kvar i sängen och läsa. Kanske förstörde jag mitt framtida liv idag. I nästa andetag tänker jag att om han nu är den rätta, så får han vänta lite på mig.

Och så var det den här bloggen. Och min ambivalens till den. För på samma gång som jag får utlopp för min frustration över att vara systern som står bredvid och ingenting kan göra, så mår jag dåligt över att jag skriver om min bror utan att han vet om det. Måtte han aldrig får reda på det. Han skulle inte jubla. Verkligen inte. Frågan blir då: är det moraliskt rätt att skriva här, dela sorgen och lyckan som finns i syskonskapet med totala främlingar? Ni som har hittat hit, jag vet ju faktiskt inte vilka ni är. Kanske är någon min granne, kanske bor någon annan i Barcelona. Jag vet inte. Det jag vet är att jag inte skulle skriva om jag inte visste att någon skulle läsa. Vad har orden för betydelse om de inte delas? Vad har tankarna för funktion om de inte förs vidare?

Och till sist; drömmen om att hitta någon som är i samma situation. Någon annan som är bror eller syster och som vet hur det är; att inte räcka till, att vara ledsen, att vara tacksam, att inte orka mer, att inte vilja trampa på fötter, att leta efter någon som förstår och som kan fråga de där frågorna som bara någon som varit med om samma sak kan fråga.

Den drömmen. Kanske rättfärdigar den bloggen. Kanske inte.