Gud. Han som jag tror på. Han som jag bara vill sparka på ibland. Han som håller min hand när jag somnar gråtandes. Han. Han beskriver Jenny Holmberg på kanske det finaste sättet.
"Han satt intill henne på en annan av de obekväma plaststolarna på sjukhuset och väntade, precis som hon. Till en början satt hon bara där och lät honom vara. Men hon var så trött och det var oundvikligt att hon till slut skulle vila sitt huvud mot hans axel. Han visste det och han hade tid att vänta ut henne.
Kanske borde hon ha ställt frågor. Skrikit åt honom om alla världens orättvisor. Men hon brydde sig inte om det, precis som han inte brydde sig om att undervisa henne. Han satt där bara, och hon makade sig till rätta intill honom, så bekvämt hon kunde.
”Det tar slut här”, sade hon åt honom, för säkerhets skull.
Han nickade, hade ingen tröst att komma med. Hon var tacksam för det."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar