Ibland är det mer eller mindre. Eller. Alltid är det mer eller mindre. Sorg alltså. Lycka också för den delen. Poängen är att jag inte upplever det som något konstant. Eller det finns alltid en grundsorg som ligger och skvalpar, men den är inte så stor att den av sig själv gör sig påmind. Det behövs något mer, något som fyller upp sorgnivån till medvetandehöjden. Ibland är det någons fråga, ibland bara tiden. ”Nu var det länge sedan jag grät” och jag är tillbaka igen. I vattenmassorna. Just nu är jag på torra land, men kan känna vattnet mot stortån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar