Ambivalensen. Dubbelheten. "Vad-du-än-gör-så-blir-det-fel"-sitsen. Att få dåligt samvete av att vara glad. Att få dåligt samvete av att vara ledsen. Antingen "glömmer" jag min bror i de leende stunderna. Eller så uppskattar jag inte det livet som jag fått turen att leva när tårarna håller mig sällskap. Aldrig blir det bra. Och tillslut hamnar jag i mitten. På likgiltighetens gräsmatta. Stråna är varken gröna eller vissnade. De bara är. Och knappt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar