Det var länge sedan nu. Fyra månader sedan vi såg varandra i ögonen. Jag och min bror alltså. Men nu när vi gör det, ler vi båda. Och jag frågar den där frågan som jag så länge tänkt på. Får jag kämpa för dig? Får jag dra in medierna i ditt liv? Får jag hoppas på ett bättre samhälle för dig? Och jag tror att han blir glad. Att han förstår att jag älskar honom. Men han tackar nej, säger att det inte är någon idé och att man aldrig vet hur saker och ting vinklas. Och jag förstår honom. Samtidigt inte. Men nu vet han i alla fall att han inte kämpar själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar